.

Nu har det snart gått nio månader sedan hela min tillvaro förändrades. Kanske inte på något direkt uppenbart sätt men rent känslomässigt. Visst är folk i min närhet medvetena om vad som hänt, men det är nog ingen som förstår vad det faktiskt innebär. I nio månaders tid har jag levt med en gnagande oro. Inte den där vanliga oron som de föesta unga bär på, den där oron som skapas av stressen över att man måste bli något och komma någon vart. Min oro handlar om så mycket mer. Min oro och rädsla handlar om att min familj, när som helst kan falla isär.

Det finns så mycket ord och tankar som jag skulle vilja få fram. Dessvärre har jag ägnat de senaste månaderna åt att trycka dem ifrån mig och nu kan jag inte längre komma åt dem. Jag har byggt en mur för att skydda mig själv och nu när jag skulle vilja riva den så går det inte. De enda orden jag kan få fram är de där självklara. De där som inte har något som helst känslomässigt värde. Bara tomma ord.


(Luddigt inlägg. Räknar inte med att någon ska förstå. Men jag behövde få ut ord. Inte de här orden egentligen. Men nu blev det så.)