.

Tankar: Alla dessa undantrycka känslor börjar plötlsigt göra sig påminda. Det känns som att någonting inom mig håller på att svämma över, eller spricka. All min energi de senaste månaderna har gått åt till att försöka övertyga mig själv om att allting kommer bli bra, att det inte är så farligt trots allt. Men nu börjar verkligheten komma ifatt och de lögner jag fått mig själv att tro på börjar långsamt lösas upp. Jag känner mig helt slutkörd, rent psykiskt. Jag kan inte hålla fokus på någonting och jag har ingen som helst ork över till de där vardagliga sysslorna som måste göras. Å ena sidan vill jag bara prata med någon om allt som pågår i mitt huvud, men å andra sidan så vet jag att jag inte klarar av det. Jag törs liksom inte uttala orden, för då blir allting så konkret. Då blir mina tankar plötsligt min verklighet och jag kan inte längre förneka dem. För saken är den att jag håller inte bara skenet upp för andras skull utan också för min egen. Jag måste försöka inbilla mig själv att jag är glad och att allt är lugnt. Men jag vet inte riktigt hur länge till jag orkar. För det fruktansvärt jobbigt att ljuga för sig själv.

Jag är så rädd. Så sjukt rädd. För sanningen är den att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan dig mamma. Och det gör så ont i mig att se dig så här. För det är inte du. Och jag ser hur du kämpar och jag ser hur du försöker. Men trots din styrka och kämparglöd så vet vi fortfarande inte om det räcker till. Det kommer ju ständigt nya bakslag.