.

Jag önskar att jag vore en starkare människa. En sån där person som alltid lyckas se allting från den ljusa sidan. En sån där person som aldrig skulle låta rädslan och oron ta överhanden. Men faktum är att jag inte alls är sådär stark som jag önskar. Jag är vek. Jag är rädd. Panikslagen. Det skär i hjärtat när mamma säger att hon snart inte orkar längre. Och jag försöker verkligen låta trovärdig då jag säger att allting kommer bli bra och att hon kämpat för länge för att ge upp nu. Men jag undrar verkligen hur trovärdigt det egentligen låter? För varje dag som går känns allting jobbigare. Och samtidigt som jag inte vill någonting hellre än att vara hemma med mamma så drabbas jag av en stor olust när jag kommer hem. För luften här hemma är lite för tung och ångestladdad.

Jag önskar verkligen att jag vore en starkare människa.