. -

Allt blir inte som man tänkt sig.

Eftersom jag är sämst i världen på att uppdatera min blogg så tänker jag nu ta och skriva ner lite av det som hänt den senaste tiden. Och jag kan även passa på att nämna att anledningen till att jag inte bloggar så ofta är att jag inte äger någon dator. Brukar försöka stälja mammas och pappas, men de vill alltid ha tillbaks den. Just typiskt. Nåväl, åter till vad jag ägnat mig åt den senaste tiden.

- Förra torsdagen följde jag med mamma och pappa upp till Bjursås. Det var nämligen dags att ställa upp husvagnen. På fredagen var vi på marknad i Rättvik och jag blev härligt bortskämd av min käre far. Jag fick ett par tofflor, en ursnygg väggljusstake, en handväska, tio par strumpor och en massa snask. På lördagen åkte vi hemmåt igen.

- Lördagkvällen spenderade jag hemma hos Fia. Vi drack vin, lyssnade på mucik pratade och skrattade. Jag blev kalasfull och fick huvudsnurr när Fia skulle sminka mig. Vid tolvtiden ramlade vi in på "G" där vi stannade fram tills stägning, därefter tänkte vi förära Teatern med ett besök. Dock orkade vi inte köa, så vi promenerade till Statoil istället.

- Söndagen bjöd på en superhärlig promenad genom halva Norrtälje. Vädret var underbart och allting var supermysigt.

- I övrigt har inte veckan bjudit på så mycket spännande.

2009-10-09 @ 15:50:42 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

En tacksamhetstanke till banan.

Tack.
Ibland krävs det så lite för att slippa undan känslan av ensamhet.
Några ord kan vara tillräckligt.

2009-10-09 @ 15:04:28 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bara för att det gör så ont.

Jag önskar att jag vore en starkare människa. En sån där person som alltid lyckas se allting från den ljusa sidan. En sån där person som aldrig skulle låta rädslan och oron ta överhanden. Men faktum är att jag inte alls är sådär stark som jag önskar. Jag är vek. Jag är rädd. Panikslagen. Det skär i hjärtat när mamma säger att hon snart inte orkar längre. Och jag försöker verkligen låta trovärdig då jag säger att allting kommer bli bra och att hon kämpat för länge för att ge upp nu. Men jag undrar verkligen hur trovärdigt det egentligen låter? För varje dag som går känns allting jobbigare. Och samtidigt som jag inte vill någonting hellre än att vara hemma med mamma så drabbas jag av en stor olust när jag kommer hem. För luften här hemma är lite för tung och ångestladdad.

Jag önskar verkligen att jag vore en starkare människa.

2009-10-09 @ 14:34:57 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()