.

Tankar: Egentligen tror jag att jag är i behov av ett rejält sammanbrott för att få ur mig alla de känslor som jag samlat på mig så länge nu. Jag har så många tillbakahållna tårar som väntar på att få komma fram, men jag vet inte hur jag ska göra för att våga släppa fram dem. Jag önskar verkligen att jag vore stark nog att prata med någon om hur jag egentligen känner, men det är omöjligt. På riktigt. När jag säger att jag är känslomässigt blockerad är det inget skämt, jag saknar faktiskt förmågan att prata om hur jag mår. Jag får ihop orden inne i huvudet, men så fort jag ska försöka uttala dem tar det stopp. Jag tror inte någon förstår hur pass seriöst det här är, inte heller hur jobbigt det är. Och jag tycker själv att det är fånigt. Hur svårt ska det egentligen vara att öppna munnen och berätta vad man känner?